Kenneln

Kenneln

Vi som är ägare till Sobelkustens Kennel är Gunilla och Agne Christiansson. Mer eller mindre involverade är även våra barn, Anna och André.

Vi som är ägare till Sobelkustens Kennel är Gunilla och Agne Christiansson. Mer eller mindre involverade är även våra barn, Anna och André.

Vi bor i ett litet samhälle på Gotlands västkust som heter Klintehamn. Vår första sheltie köpte vi 1985 och vår första valpkull hade vi i januari 1989. Vårt kennelnamn godkändes 1992. Med aussie blev vi 2001 och första aussiekullen kom 2005. Vi föder upp hundar i liten skala och i hemmiljö. Våra hundar är främst familjemedlemmar som alla har sin alldeles specifika uppgift i flocken, men vi är även aktiva inom flera olika hundsporter med våra hundar. Träningsmässigt utövar vi det mesta men tävlingsmässigt blir det mest agility. Hundarna ingår och är en stor del av vårt liv och våra ambitioner är att föda upp så sunda, rastypiska och lyckliga hundar som möjlighet. En stor tillgång för oss är våra valpköpare. Om du är intresserad av en valp från oss så får du gärna höra av dig.

Vilka är vi?

Gunilla Christiansson

Läs mer om Gunilla

Gunilla Christiansson

Fakta: Gotländska, sextitalist, kräfta med ett förflutet som bland annat dagmamma och taxichaufför. Arbetar idag som ekonomichef på en gymnasieskola.

Familj: Gift med Agne sedan 1985, barnen Anna och André , hundar………

Hundhistoria: Uppfödare i liten skala, instruktör och lärare i hundtjänst, utbildad hundmassör, tävlingsledare och domare i agility, tränat och tävlat i olika grenar numera mest agility.

Agne Christiansson

Läs mer om Agne

Agne Christiansson

Fakta: Född på senare delen av 50-talet. Gillar att se på bilar, köra bilar och köpa bilar.. Driver företaget Klinte Bil Och Buss sedan 1989 och verksamheten består bland annat av beställningstrafik, skolskjutsar, färdtjänst, uthyrning av bilar, husbilar, takboxar mm.

Familj: Gift med Gunilla sedan 1985 och de har tillsammans barnen Anna och André. Ett antal hundar finns i familjen! Spenderar en del ledig tid på golf och hundresor, ibland även resor utan hund!

.

Anna Bergvall Christiansson

Läs mer om Anna

Anna Bergvall Christiansson

Fakta: Född i december 1984. Har ett förflutet som bla häst-tjej och några år i hemtjänsten. Ägde två hästar i tonåren och spenderade all ledig tid i stallet. Bodde i Lund under tiden 2005-2008 och utbildade sig . Bor nu I Visby och arbetar som arbetsterapeut. Tycker om att resa och har varit i både Afrika och Australien. Tävlat en del med hundarna och mest med Aussien ”Belle” som är hennes ögonsten!

André Bergvall Christiansson

Läs mer om André

André Bergvall Christiansson

Fakta: ”Född den 4:e juli” i slutet av 80-talet. Har ett förflutet som bland annat fotbollsspelare och hockeyspelare men är framförallt aktiv inom musiken. Gitarren har varit käraste ägodelen sen barnsben och 1996 ställde han upp som Per Gessle i ”Småstjärnorna”. År 2000 vann han TiljansTalanger tillsammans med grabbarna i Havrefras. Tillsammans med bandet ”Never The Less” var han en av vinnarna av Musik Direkt ( 2006). Har spelat i ett antal andra band som t ex Trio, Catherine, Four People och nu i Pist-Off. Gillar även att resa och har varit i både Australien och USA. En del golf blir det också på ledig tid.

Lite historik

Att bli hunduppfödare var ingenting vi hade planerat den dag i slutet av maj 1985 då vi åkte till Hall och Eva Nerlund för att ”titta” på en tikvalp av rasen Shetland Sheepdog… Ja, där börjar historien och att det blev mer än att bara ”titta” på valp har nog de flesta redan räknat ut. Lilla Lucy blev vår första ”sheltie” och sedan har det blivit några till genom åren.

Att bli hunduppfödare var ingenting vi hade planerat den dag i slutet av maj 1985 då vi åkte till Hall och Eva Nerlund för att ”titta” på en tikvalp av rasen Shetland Sheepdog… Ja, där börjar historien och att det blev mer än att bara ”titta” på valp har nog de flesta redan räknat ut. Lilla Lucy blev vår första ”sheltie” och sedan har det blivit några till genom åren.

Lucy var en fantastisk liten hund på alla sätt. Hon charmade sin omgivning och var med på allt som vi hittade på. Hon var otroligt anpassningsbar och samarbetsvillig och det fungerade ju väldigt bra i vår småbarnsfamilj. Hon hade en härlig mentalitet och exteriört var hon mycket välbyggd, dock lite i största laget. Vi tränade och tävlade lite lydnad, spår och agility, hon var en stjärna på allt och fick mitt hundintresse att sätta ordentlig fart! Vi började så småningom fundera på att låta henne få en kull valpar eftersom hon i vårt tycke var så bra och i november 1988 åkte vi till Kennel Moorwood i Grödinge och parade henne med en engelsk import som hette Rhinog Gaelic Envoy ”Jimmy”. Detta resulterade i en kull på fem valpar som föddes 29/1 1989. Lucy var då knappt 4 år. Kullen föddes dock ej utan strapatser. Två av valparna hade bestämt sig för att komma ut samtidigt och lade sig omlott, vilket resulterade i att vi fick uppsöka veterinär och ta kejsarsnitt denna söndagseftermiddag! Tack vare att vi kom i tid (jag hade läst alla böcker om valpning som jag kom över), och fick  hjälp av en skicklig veterinär så överlevde alla valparna. Men oj, vilken start! Kullen bestod av fyra hanar och en tik och lilla ”Moa” stannade kvar hos oss.

Att få följa dessa härliga valpar under åtta veckors tid och sedan sälja nästan alla var inte lätt. Vår dotter Anna som då var fyra år hade fäst sig speciellt vid en hanvalp som hon kallade ”Pricken” (Pinoccio) och när hans nya ägare kom för att hämta honom bröt Anna ihop. Alla började gråta, även valpköparen och då trodde jag nog aldrig att att jag någonsin igen skulle kunna föda upp valpar och sälja. Men man glömmer fort och vi hade ju Moa kvar. Moa var inte alls lik sin mamma, varken till utseende eller sätt men hon blev min alldeles speciella hund och följde mig som en skugga vart jag gick. Hon åt inte om jag åkte hemifrån och satt och tittade efter mig i timmar. Hon valde sina ”tvåbenta” med omsorg och de hon inte gillade ägnade hon aldrig en blick. Moas första kull föddes 1991 och det blev en mycket jämn och bra kull. Hon hade dessutom lätt för att valpa vilket gjorde att vi bestämde oss för att para henne igen. I och med att detta skulle bli vår tredje valpkull behövdes ett ”kennelnamn”och vi ansökte om det och fick namnet ”Sobelkustens” godkänt 1992. Moas andra kull föddes i maj 1993 och den bestod av tre tikar, varav en av dem stannade hos oss: S After Eight ”Tussia”

Att få följa dessa härliga valpar under åtta veckors tid och sedan sälja nästan alla var inte lätt. Vår dotter Anna som då var fyra år hade fäst sig speciellt vid en hanvalp som hon kallade ”Pricken” (Pinoccio) och när hans nya ägare kom för att hämta honom bröt Anna ihop. Alla började gråta, även valpköparen och då trodde jag nog aldrig att att jag någonsin igen skulle kunna föda upp valpar och sälja. Men man glömmer fort och vi hade ju Moa kvar. Moa var inte alls lik sin mamma, varken till utseende eller sätt men hon blev min alldeles speciella hund och följde mig som en skugga vart jag gick. Hon åt inte om jag åkte hemifrån och satt och tittade efter mig i timmar. Hon valde sina ”tvåbenta” med omsorg och de hon inte gillade ägnade hon aldrig en blick. Moas första kull föddes 1991 och det blev en mycket jämn och bra kull. Hon hade dessutom lätt för att valpa vilket gjorde att vi bestämde oss för att para henne igen. I och med att detta skulle bli vår tredje valpkull behövdes ett ”kennelnamn”och vi ansökte om det och fick namnet ”Sobelkustens” godkänt 1992. Moas andra kull föddes i maj 1993 och den bestod av tre tikar, varav en av dem stannade hos oss: S After Eight ”Tussia”

Tanken var att Tussia skulle föra stammen vidare men av någon anledning blev det inte så och hon fick tävla lite lydnad och agility tillsammans med Anna istället. Moa hade sin sista kull 1995 då hon var sex år men hon fanns kvar hos oss ända fram till november 2003 då hon nästan 15 år fyllda lämnade jordelivet. Ur Moas första kull föddes en valp: S Ronja som blev kennelns första lydnadschampion. Ägare Åsa Sjöberg

Under senare hälften av 90-talet var vår uppfödning minimal. Våra barn hade intressen såsom ishockey, fotboll och ridning så den mesta tiden gick åt till att kuska runt mellan olika aktiviteter. Dessutom ägnade jag några år åt studier så vår avel stagnerade under en period. Vi köpte i alla fall en hane 1992 Moorwood Handsome Domino och flocken utökades till fyra hundar.

Under senare hälften av 90-talet var vår uppfödning minimal. Våra barn hade intressen såsom ishockey, fotboll och ridning så den mesta tiden gick åt till att kuska runt mellan olika aktiviteter. Dessutom ägnade jag några år åt studier så vår avel stagnerade under en period. Vi köpte i alla fall en hane 1992 Moorwood Handsome Domino och flocken utökades till fyra hundar.

Domino var en mycket social hund med massor av utstrålning. Vi tränade och tävlade lydnad, räddning, skogssök och agility och dessutom blev vi lite utställningsbitna och åkte runt en del på utställningar. Vår fantastiska Lucy lämnade oss 1996, drygt 11 år gammal och senare det året köpte vi en tik från Kennel Moorwood, M Krystal Dawn som var en riktig ”pärla”. Både Domino och Dawn blev så småningom utställningschampions och Dawn fick även titeln Nordisk Vinnare 1999.

Dawn blev sedermera kennelns nya stamtik och har lämnat flera fantastiska avkommor efter sig.

År 2001 utökade vi uppfödningen med en ras till då vi köpte vår första Australian Shepherd: Crofter Holding´s Memphis Belle ”Belle” och tre år senare flyttade nästa aussie in: Diamond Bluff Modesty Blaise ”Aicha”. Vi har endast haft två kullar med aussie och följer deras utveckling med spänning

År 2001 utökade vi uppfödningen med en ras till då vi köpte vår första Australian Shepherd: Crofter Holding´s Memphis Belle ”Belle” och tre år senare flyttade nästa aussie in: Diamond Bluff Modesty Blaise ”Aicha”. Vi har endast haft två kullar med aussie och följer deras utveckling med spänning

Att föda upp hundar har ibland varit strapatsrikt och komplicerat. Det är inget man blir rik på och absolut ingen ”dans på rosor”. Det är inte alltid så lätt att hitta ”rätt” hane, att därefter ”spika” rätt dag i löpet och åka hemifrån med kort varsel. Det har hänt att det fötts valpar fast man tagit prover som visat negativt, tikar har gått ”tomma” fast man varit säker på att de varit dräktiga, det har varit kejsarsnitt, benbrott, dödfödda valpar och valpar som dött efter något dygn och många gånger har man varit beredd på att ”ge upp”. Men det har också varit fantastiska stunder då man varit med om underbara, okomplicerade valpningar  och det är trots allt de positiva och roliga stunderna som etsar sig hårdast fast och sporrar till att gå vidare. Att få följa en kull valpar de första åtta veckorna är en härlig känsla och de hundar man själv fött upp och har kvar får en speciell plats i hjärtat! Att sälja valpar är ingenting man ”vänjer” sig vid men det är ändå lättare idag än det var första gången och det är ändå man själv som bestämmer var valparna ska hamna. Att sedan ha regelbundna valpträffar och följa deras utveckling är jätteroligt. Det är mycket tack vare våra valpköpare och fodervärdar som det känns meningsfullt och roligt att fortsätta föda upp hundar.

Även om vi vet mera om uppfödning idag än vad vi gjorde i januari 1989 så finns det mycket kvar… Man hämtar kunskaper och erfarenheter hela tiden. Vi är glada för all den hjälp och inspiration vi får och har fått av andra uppfödare och hundägare. Vi har under åren lagt upp egna avelsmål och strategier och våra ambitioner är att föda upp sunda, stabila och harmoniska hundar. Vi har fortfarande en ”liten uppfödning i hemmiljö” även om det numera kanske blir en eller två kullar per år istället för en kull vartannat år. Självklart strävar vi också efter att våra hundar ska vara exteriört bra  men vi sätter mentaliteten i första rummet.

 Denna ”artikel” publicerades i Klintebladet våren 2004 och är något redigerad och till viss del förnyad här på hemsidan. // Gunilla Christiansson